Då var det vad man kan säga evigheter sen jag skrev här. Detta har dock inte varit bortglömt utan mer åsidosatt då denna sommaren rullat på i full fart.
I början av sommaren skedde flytten för mig och min familj till Örebro. Just denna flytt kändes för mig som att åka hem och vart dessa inre känslor kom från vet jag inte. Allt löste sig med med jobb för mig och min fru, skolorna för mina ungar. För ungarna gäller det nu att hitta lag att spela med då min son brinner för fotboll och min dotter för innebandy. De kommer hitta sina lag och båda kommer ha inriktningar mot sina idrotter i skolan 😀 Vi tränar hela min familj på ett gym i närheten av vårt nuvarande boende, men jag har en inre känsla att detta kommer inte räcka till utan jag har mina tankar i ett annat gym här i Örebro 🙂 Men en uppstart behöver man alltid och jag vill ju inte försumma träningen i mitt liv allt för mycket. 🙂
Vi hann bara komma till Örebro och bo här en vecka innan vår vecka i Kroatien kom 😀 Bara erkänna att jag blivit lite förälskad i detta land efter förra årets resa dit som då också var den första. Kärlek vid första ögonkast har nu sin tyngd 😛 Detta år hade vi med oss vår son och han kände nog samma glädje och utmaningar under denna resa. Målsättningen var inte sola och ligga på stranden utan mer att uppleva saker på olika sätt. Upp för berg, upp i torn, under vattenyta, forsränning, åka på stållina mellan punkt A och B i höga höjder, badade givetvis och åt gott plus så mycket mer. Redan på hemresan längtade jag tillbaka dit, till Kroatien 😀
Lite rolig, men fantastisk händelse på flygplatsen hem. Där träffade jag en dam som kände igen mig genom Facebook och då hjärntumörsföreningens grupp där. Hon hade även sett mig i tidningen Hemmets Journal. Hon vågade komma fram till mig efter att ha samlat mod och frågat min fru om det var ok att börja prata med mig. Givetvis var det ok 😀 Ett fantastiskt och/men oväntat möte, men det visar att vi inte är ensamma med detta hjärntumörsspöke. Att vi också utan att ha bestämt det kan träffas vart som helst och kanske vart vi minsta anar det 😀 Bara att säga att tillsammans är vi starkas 😀
Under resan i Kroatien hittade vi ett trevligt och roligt ställe där man kunde köpa linnen och tröjor som man kunde välja tryck på. På ett av linnena jag köpte valde jag detta tryck. Det visar min inre kamp mellan det positiva och negativa som då och då dyker upp inom mig. Och min boxningsring där det hittills alltid varit det positiva som vunnit är gymmet där jag lyfter vikter. Lite bitter är jag dock just nu då jag gått ner kring 4 kg, men jag skyller lite på miljöombytet och då flytten som fick mig att inte träna så ofta och så mycket jag egentligen vill och kosten då fick också avvakta lite. Men jag är snart tillbaka och veckan i Kroatien innehöll 5 helt ok gympass 😀 Men just att hitta bilder som kan visa det inre utåt sett är bra och även roligt i vissa lägen. Jag har ett till linne med test som kanske dyker upp i nästa skrivstund här 😀 Jag blev också klar 2 veckor innan flytten hit med min PT-utbildning. Så nu är jag en Lic. Eleiko Personal Trainer. När jag landat här med allt och ungarna landat i sitt ska jag nog som det känns börja se mig om efter att kunna ha PT som en syssla och hjälpa, samt motivera människor att röra på sig efter deras förutsättningar. Vart det blir får vi se 🙂 Men först så väntar jag nu på nästa röntgen av min hjärna och sen efter det vänta ett antal dagar på få veta svaret. Just väntandet är en tung utmaning och faktiskt också en inre börda som jag inte har ord att beskriva. Hittills bara positiva besked, men jag vågar inte ta ut något i förskott. Kampen fortsätter och det gör mitt gymmande också 😀 Nu kommer jag inte dröja lika länge med att skriva något här. Tack för er väntan. Kram på er alla 😀 
RilleGB 